Kampen om tiden | Tuff Ledarskapsträning
”Ingen människa tycktes inse att det i själva verket var något helt annat man sparade på, när man trodde att man sparade tid. Ingen ville erkänna att hans eller hennes liv hela tiden bara blev fattigare och enformigare och tristare och kallare. Men barnen fick däremot känna av saken, hur tydligt som helst, för numera var det ju ingen som hade tid med dem heller.
Men tid är liv. Och livet bor i hjärtat. Och ju mer människorna sparade in på detta, desto fattigare blev de.”
Det här är ett utdrag ur den klassiska barn- och ungdomsboken ”Momo – eller kampen om tiden” av den tyska författaren Michael Ende 1973. Jag läste den någon gång i grundskolan och kände redan då igen mig i känslan av att livet är en kamp om tid. Att hinna göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. I en dagbok jag skrev när jag var 9 (!) år beskrev jag hur mycket jag hade att göra och att jag önskade att jag hade bockat av alla punkter på fixlistan. Det skulle skrivas tackbrev till morfar, övas piano och göras läxor. Det var absolut inte mina föräldrar som ställde krav på mig utan bara jag själv. Att vara duktig och effektiv har varit viktigt för mig så länge jag kan minnas. Tillfredsställelsen jag känner när jag ”fått undan” massa saker är som knark för mig. Jag älskar att ta bort saker från kalendern, bocka av, stryka bort. Så. Avklarat!
Jag hade nog kunnat fortsätta att leva mitt liv på det sättet och aldrig ifrågasätta snabbheten och effektiviteten. Men så började jag jobba med coaching och ledarskap. Plötsligt var inte snabbhet en styrka utan snarare ett hinder. Det går inte att få människor och grupper att ta sig framåt genom att dra, knuffa och driva. Tvärtom. Ju mer jag springer på, desto mer passiv blir min omgivning. Ju mer jag försöker ändra på någon, desto mindre benägen att ändra sig kommer personen att vara.
Jag har nu lett utbildningar för chefer, lärare, handläggare, projektledare m.fl. i många år och insett att ALLA kämpar med samma utmaning. ALLA är vi resultatdrivna lösningsrobotar. Vill framåt, vill få resultat. Snabbt. Helst igår.
ALLA är vi resultatdrivna lösningsrobotar. Vill framåt, vill få resultat. Snabbt. Helst igår.
Två typiska exempel från vår ledarskapsutbildning:
1. Cheferna får träna på ett coachande samtal där de lyssnar och ställer frågor på så sätt att medarbetaren själv kommer fram till sin lösning. En lösning som de valt själva och som därför blir beständig. När vi avbryter övningen är många chefer frustrerade över att man inte kommit fram till en konkret och tydlig lösning eller handlingsplan. Det har då gått ca 5 minuter.
2. Cheferna tränas att lyssna på en medarbetare som är frustrerad så att personen får prata av sig och bli hörd utan att mötas av argumentation eller uppmuntran/pep-talk. Om man blir hörd kan känslorna bedarra och man kan så småningom bli konstruktiv. När vi avbryter övningen tycker i princip alla chefer att det har gått oändligt lång tid och att nu måste man väl ändå komma vidare och börja prata lösning och framtid. Det har då gått ca 5 minuter.
Det är inte konstigt alls. Vår effektivitet och vårt lösningsfokus har hjälpt oss i massa situationer i livet och karriären. Och det är troligtvis den förmågan som gjort att många chefer är just chefer. MEN om man vill anamma ett coachande förhållningssätt och se till att alla människors fulla kraft och förmåga frigörs och tas till vara behöver man kunna hantera den där snabbheten. Kunna se när det bidrar att skynda framåt och när det är ett hinder.
MEN om man vill anamma ett coachande förhållningssätt och se till att alla människors fulla kraft och förmåga frigörs och tas till vara, behöver man kunna hantera den där snabbheten. Kunna se när det bidrar att skynda framåt och när det är ett hinder.
Mitt mantra när jag coachar individer och grupper är ”Jag ska ingenstans!” och ”Jag ska inte få honom/henne någonstans!”. När jag är i ett tillstånd av att inte vilja gå vidare och knuffa framåt kan det hända magiska saker. När jag kan prata rakt med människor om det jag tror står i vägen för dem att nå sina mål men samtidigt vara ok med att de stannar precis där de är, då känner de sig fria att ta steg framåt. I sin egen riktning och fart.
Det finns såklart även andra vinster med att dra ner på tempot: att bli lugnare, mindre stressad, mer närvarande i nuet, mer i kontakt med människor omkring sig, hälsa och välmående. Otroligt många chefer vi träffar lider av en ständig känsla av otillräcklighet och stress.
Otroligt många chefer vi träffar lider av en ständig känsla av otillräcklighet och stress.
Om man hårdrar det kan man ställa sig frågan ”Vad vill jag att det ska stå på min gravsten?”. Jag vill inte att det ska stå ”Mette – hon var effektiv och hann med väldigt många saker”. Jag vill snarare att det ska stå något i stil med ”Hon levde livet fullt ut och bidrog till att andra gjorde detsamma”.
Jag kommer nog alltid vara en aktiv person som gillar fart och fläkt men jag tränar hela tiden på att stanna upp oftare. Försöka bara vara här och nu, lyssna in människor utan att veta var det ska ta vägen, utforska och vara nyfiken, gräva djupare snarare än framåt. För min egen, mina vänners och familjs skull men framförallt för de grupper och individer jag stöttar i jobbet.
I vår utbildning Tuff ledarskapsträning – Steg 1 får man träna jättemycket på förmågan att frigöra människors engagemang och motivation utan att själv driva och knuffa. De som gått Steg 1 brukar säga att kursen lett till bättre resultat på deras avdelningar, förbättrad effektivitet och nöjdare medarbetare men också ett skönare liv för dem själva. Mindre stress och färre punkter att bocka av på fixlistan.
Här nedan kan du läsa mer om vår ledarskapsträning eller anmäla dig till ett av våra kostnadsfria frukostseminarier som handlar om motivation.
frukostseminarium Sluta motivera dina medarbetare!
